TILLBAKA TILL ÖVERSIKT

PSA-driven diagnostik har räddat liv – men till ett högt pris

Med hjälp av en avancerad simuleringsmodell har forskaren Oskar Bergengren med kollegor undersökt nyttan och betydelsen av PSA-driven diagnostik. Resultat från en studie publicerad i JAMA Network Open visar att den ökade diagnostiska aktiviteten mellan 1996 och 2016 har räddat liv, men priset har varit högt.

Den populationsbaserade studien som bygger på data från NPCR, Nationella prostatacancerregistret, är en tillbakablick från 1996 fram till 2016 och omfattar svenska män med prostatacancer. Utgångspunkten för studien var att undersöka om den ökade PSA-drivna diagnostiken lett till bättre behandling med minskad dödlighet?

– Vi var ganska säkra på att vi skulle finna en överdiagnostik och överbehandling, vilket tidigare studier visat. Det som överraskade oss var att den var relativt stor, vi hittade fler patienter än vad som tidigare har framkommit, säger Oskar Bergengren.

Behandling i onödan

I februari 2021 disputerade Oskar Berggren på en avhandling om prostatacancer och livskvalitet. Till vardags arbetar han som specialist i urologi vid Akademiska sjukhuset och forskar vid Uppsala universitet.

I maj publicerades studien i JAMA Network Open med Oskar Bergengren som försteförfattare.

– Under perioden 1996–2016 diagnostiserades 48 procent eller 60 000 fler män i prostatacancer, jämfört med om man om man hade haft en mer restriktiv PSA-driven diagnostik. Samtidigt som andelen dödsfall minskade med upp till 15 procent ökade även andelen män som fick diagnosen lågriskcancer eller intermediärriskcancer med 148 procent. Även om vi hittat många tumörer och räddat liv, har det varit till ett högt pris, säger Oskar Berggren.

Den PSA-drivna diagnostiken, menar han, har inneburit att män fått behandling i onödan. Hade dessa män (med lågrisk- och intermediärriskcancer) inte fått sin diagnos utan fortsatt att leva ovetandes sin cancer, hade många troligtvis avlidit av något annat.

Avancerad simuleringsmodell

Studien i JAMA Network Open bygger på en avancerad simuleringsmodell (PRISM-PC) som är utvecklad av Uppsalaforskarna Marcus Westerberg och Hans Garmo.

– Modellen baseras på 25 års data från PCBaSe. Den fungerar, enkelt beskrivet, genom att först simulera incidens och dödlighet för en befolkning av män i åldern 40 till 100 år under en viss tidsperiod. Därefter väljer modellen slumpvist ut män med samma karakteristika, ålder och riskkategori. På det här sättet får vi en bättre och mer verklighetstrogen simulering, jämfört med om man enbart använder sig av tidigare studier och databaser.

Mycket har hänt sedan PSA-testet infördes 1996 i Sverige; utvecklingen av ny diagnostik och nya behandlingsmetoder har lett till att överdiagnostiken kan minska.

– Flera olika diagnostiska markörer har utvecklats. Även införandet av MR, magnetkameraundersökning och riktade

vävnadsprover har inneburit att diagnostiken vässats. Till skillnad från 1996 har vi även aktiv monitorering i dag, vilket innebär att många patienter slipper behandlas i onödan.

Strukturerat införande

Sammanfattningsvis, menar Oskar Bergengren, visar studien att det är viktigt att vidta försiktighet vid införandet av nya diagnostiska metoder, eftersom det är svårt att förutse konsekvenserna.

– Även om intentionen med att införa PSA-tester i mitten på 1990-talet var god, finns det anledning att dra lärdom av hur det gjordes. Det vi kan ta med oss är betydelsen av att göra saker och ting på ett strukturerat sätt så att man kan utvärdera effekterna.

Referens: Bergengren O, Westerberg M, Holmberg L, Stattin P, Bill-Axelson A, Garmo H. Variation in Prostate-Specific Antigen Testing Rates and Prostate Cancer Treatments and Outcomes in a National 20-Year Cohort. JAMA Netw Open. 2021 May.

Oskar Bergengren