Män med prostatacancer har 50 procents ökad risk för blodproppar
Svenska män med prostatacancer har i genomsnitt en 50 procent ökad risk att utveckla blodproppar, jämfört med män fria från prostatacancer i den allmänna befolkningen. Risken är dock betydligt högre de första sex månaderna efter diagnos. Eftersom venös tromboembolism är behandlingsbar är det av största vikt att så tidigt som möjligt ställa cancerdiganos.
Det visar en ny studie publicerad i BMJ Open i maj i år.
Prostatacancer är den vanligaste diagnostiserade cancerformen hos medelålders och äldre män med en femårsöverlevnad på 82 procent i Europa och 99 procent i USA.
Det är sedan tidigare känt att män med prostatacancer har en högre risk (dubbel till tre gånger så hög) att utveckla djup ventrombos (venös tromboembolism-VTE) eller lungemboli (propp i lungan) jämfört med män i liknande ålder utan cancer.
– I vår studie är den risken något lägre, men det tror vi beror på att uppföljningstiden på fem år är mycket längre jämfört med tidigare studier. Våra resultat visar ändock att de första sex månaderna efter cancerdiagnos är risken för djup ventrombos kraftigt förhöjd. Igenomsnitt har männen en 50 procent ökad risk under de fem första åren efter diagnos, säger Gunnar Brobert, epidemiolog och en av författarna till studien.
Under många år arbetade han som forskare och epidemiolog vid Karolinska institutet. Men de senaste 20 åren har han varit verksam inom läkemedelsindustrin, dels hos AstraZeneca, dels hos Bayer.
– Jag har haft en global roll på Bayer och har de senaste åren bland annat ansvarat för ett så kallat PASS-program, Post Authorisation Safety Study Program. Det vill säga uppföljande säkerhetsstudier för att se hur det går för patienter som står på ny läkemedelsbehandling.
Kraftigt förhöjd risk
Den kraftigt förhöjda risken de första sex månaderna efter diagnos beror sannolikt på att vissa av männen genomgått kirurgi (prostataektomi).
– Det är sedan tidigare välkänt att man i samband med kirurgi har en ökad risk för proppar. I vår studie kunde vi dock se att risken under första 6 månaderna var 2. 5 gånger högre bland män med prostatacancer jämfört med män i den allmänna populationen. Överrisken minskar dock över tid och är endast 50 procent högre (1.5 gånger högre) under en femårsperiod.
I studien följde forskarna männen tills de utvecklade en propp eller dog under studieperioden. Information samlades också in om mäns ålder, utbildningsnivå, civilstånd och andra hälsofrågor såsom hjärt- och kärlsjukdomar.
Drygt 92 000 män med prostatacancer jämfördes med cirka 466 000 män utan prostatacancer (i samma ålder och boende i samma län som männen med prostatacancer).
Resultat visar att cirka 3, 2 procent av männen i prostatacancergruppen insjuknade i blodpropp inom cirka fem år efter diagnos, jämfört med 2, 1 procent bland män i befolkningen.
Studien baseras på epidemiologiska data från PcBaSe som länkar till ett flertal andra register: cancerregistret, patientregistret, läkemedelsregistret, dödsorsaksregistret och befolkningsregistret.
– De svenska nationella kvalitetsregistren är en guldgruva för forskning och vi kan i Sverige göra unika populationsstudier, som inte är lika enkla att göra i andra länder. Det skapar goda förutsättningar för att göra registerbaserade randomiserade kliniska prövningar, men dessa register liksom de sjukdomsspecifika kvalitetsregistren utnyttjas inte fullt ut. Ett ännu bättre samarbete mellan akademi, industri och sjukvård skulle stärka den kliniska forskningen i Sverige, säger Gunnar Brobert.
Nyttan med orala antikoagulantia
Hur kan man då bäst förebygga och behandla blodproppar hos män med prostatacancer?
I en tidigare populationsbaserad studie som omfattar män med prostatacancer och som var publicerad i BMC Urology i februari 2022, undersökte forskargruppen sambandet mellan längden på läkemedelsbehandling med antikoagulantia och risken för återinsjuknande i djup ventrombos och lungemboli efter avslutad behandling, samt större blödningar under och efter behandlingen.
– Den största möjliga nyttan för att minska risken för blodproppar var cirka nio månaders antikoaguleringsbehandling för lungemboli, samt tre till sex månader 6 månader för djup ventrombos. Men större studier behövs för att bekräfta detta. Riskerna för större blödningar var dock totalt sett låga, säger Gunnar Brobert.
Avslutningsvis, menar han, att läkare som behandlar män med prostatacancer måste vara medvetna om den markanta riskökningen för venös tromboembolism hos dessa män.
– Och det är särskilt viktigt under de första sex månaderna efter cancerdiagnos och att man verkligen säkerställer att diagnostik ställs i tid.
Referens:
Risk of venous thromboembolism in men with prostate cancer compared with men in the general population: a nationwide population-based cohort study in Sweden. Balabanova Y, Farahmand B, Garmo H, Stattin P, Brobert G.
Fullext